Har ni någonsin skrivit något och sedan när ni stannar och läser igenom det så tänker ni: Fy skjutton va vackert, nästan så jag borde bli författare. Detta händer mig ganska ofta. Dock bara de gånger då jag bara släpper allt och bara skriver. Jag låter mina fingrar leta sig fram över tangeterna utan att ens lägga minst lilla tanke vad det bildar. Det värsta med det är att några dagar senare kollar jag tillbaka på stycket jag skrivit och är sådär riktigt självkritisk. ”Vem skulle vilja läsa det där” Ekar då i mitt huvud. Varför är det så? Varför uppskattar man verkligen sig själv i ena sekunden och är glad över vad man har åstakommit  för att sen tvärvända och vara ens egen värsta fiende? Det är som att man inte får lov att tycka om sig själv för mycket. Man får lov att uppskatta det man gör om man sedan vänder på det vid ett senare tillfälle. Nu förstår jag ju att alla människor fungerar på detta vis men jag har hört om denna kvallité hos andra med så jag är ju utan tvekan inte den enda.

Jag tror att livet är för kort för att finna varenda fel man gör. Då ger man ju tillslut upp på allt det bra. Nästa gång jag skriver något ska jag vara sådär stolt när jag läser det och sen låta det vara. Vill jag gå tillbaka för att läsa det ska det inte vara för att peka ut dess svagheter. Och detta ska gälla allt. Inte bara saker jag skriver. Jag ska lära mig att uppskatta mig själv på ett helt nytt sätt.

Så nästa gång ni fattar pennan eller öppnar ett nytt word doukment skriv då precis vad ni vill och ångra det aldrig. Man ska vara glad för vem man är och för ens tankar.