Idag så hölls min avskedsmiddag som till skillnad mot festen bara var för min familj. Även om jag kommer se alla minst en gång till så kändes det ganska jobbigt. Malin åker ju redan imorgon så henne ser jag bara på morgonen och Sara bor ju inte hemma så det blir bara när jag ska vinkas av som jag träffar henne igen. Annars bor jag ju med resten av familjen. Men när allt är så här nära så börjar det gå upp för mig. Innan har det bara känts som en dröm som aldrig skulle bli mer än just det. Men nu har jag fått studielånet och betalat in till skolan och även sagt hejdå till många människor. Då känns allt genast så defenetivt. Nu vet jag att detta är allvar och inte bara en dröm. Vill inte vakna upp första morgonen där och inte ens ha förstått vad jag har gett mig in på.

Nu är nästan allt fixat och klart i vilket fall. Har packat hälften och allt är betalt. Det är några få småsaker som måste fixas bara innan jag är redo för att fly landet.