Jag skäms nästan över mig själv. Har inte skrivit ett inlägg på två veckor och jag som lovade mig själv att se till att skriva ordentligt. Först så hade jag ingen tid över alls. Men nu det senaste dagarna tror jag mer att jag har haft för mycket tid. Saknar verkligen att skriva med. har ju alltid varit en människa som älskar att skriva. Dock så är det ju mest historier jag brinner för. Det fanns dagar då jag bara skrev utan stopp. Utan att jag ens la märke till det fyllde jag block efter block med berättelser och tankar. Nu skriver jag aldrig längre och det känns tomt. Men det blir aldrig av längre eftersom det finns så mycket mer att tänka på.

Sitter hemma helt själv. Inte ens hundarna gör mig sällskap denna gången. Att vara ensam är något av det värsta jag vet. Specillt på kvällen! Det blåser så det låter som att taket snart ska lossna och mörkret ligger tätt utanför. Det känns som någon tittar på mig. Står där på andra sidan rutan och bevakar varenda rörelse jag gör. Jag har alltid haft en stor familj så har därför alltid haft någon hemma. Sluppit vara helt själv. Därför har ensamheten blivit ännu svårare för mig, eftersom jag inte är van vid den.

Jag borde egentligen sova nu men ögonen vill inte stängas. Det är som min kropp tvingar mig att hålla mig vaken. Varje gång jag försöker blunda så tar det några sekunder innan jag omedvetet öppnar dem igen. Det är nästan så jag snart trycker huvudet mot kudden så att jag inte kan se även om jag nu öppnar ögonen. Min kropp är pigg men min själ är trött.

Efter två veckor utan ett ljud så kommer jag tillbaka och skriver ett helt förvirrat inlägg. Det är då jag undrar hur många som egentligen orkar läsa min blogg.