Varför ska allt vara så komplicerat
Jag har en sån där period när varannan dag känns det som att jag är lyckligast i världen och att jag har allt jag kan önska mig. De resterande dagarna känner jag rena motsattsen. De känns som livet inte sammarbetar alls. Jag skulle vilja hitta någon blans mellan det. Det behöver inte alltid vara på topp. Men som sagt någonstans mittimellan kan det få vara.
Man är alltid rädd att när saker är som bäst så ska det alltid rasa samman. Det gör att man klänger sig fast vid varje litet tillfälle och försöker göra det bästa av det. Det kanske är det som gör att det inte funkar. Istället för att bara vara glad så kväver man det.
Neh från och med nu ska jag bara leva. Ska aldrig förvänta mig att saker ska gå på ett visst sätt. Det gör det bara värre än vad det redan är. Nu vill jag bara att allt ska vara lätt. Kan behöva slippa alla beskymmer för ett litet tag.
