Jag har det verkligen svårt med att blogga. Först ska man hinna och sen så har min dator fått för sig att den inte ska hitta något internet om man inte sitter högst en meter från routern. Känns ju lagom kul för då får jag sitta i min systers rum och att ligga med datorn i sin egen säng är ju bara att drömma om. Vet faktiskt inte hur jag gör med det för det är ju inte kul när man vill koppla upp sig hemma hos någon annan till exempel. Ska man då säga att nej tyvärr jag måste sätta mig i ett annat rum för att skiten ska fungera.

Idag så ska jag först och främst åka och kolla på vår nya hund Asterix. Jag vet faktiskt inte hur jag kommer reagera eftersom jag vet att det inte är en ny hund jag är ute efter. Jag kommer alltid innerst inne hoppas att Baloo kommer tillbaka. Men det kommer ju aldrig hända så det är lika bra att försöka gå vidare och förstå att nästa hund inte bara är en ersättare. Lika mycket som att vi behöver en ny hund (det ska bli pappas hund eftersom Baloo var hans) så behöver hunden ett nytt hem. Eftersom den är ett år och ägarna kan inte ha kvar dem pågrund av förändrade familjeförhållanden.

Senare så ska jag packa inför lägret som jag beger mig av till på måndag. Ser inte direkt fram imot det eftersom jag har mycket att tänka på själv och då orkar man inte alltid massvis med små barn. Älskar barn men ibland så är det svårt att få lite egen tid. När jag har packat klart så ska jag åka hem till Chris och förfesta och sen blir det ett nytt försök att gå ut. Igår så fanns det inga roliga ställen som var öppna och sen var det flera som ställde in i sista sekund.

Nu måste jag klä på mig så jag hinner med bussen. Inte kul att komma försent första gången jag träffar familjen.

Kom nyss hem och jag är verkligen helt slut! Först så var jag på jobbet och det tar väldigt mycket på mig. Först och främst att gå upp 5-6 på morgonen när man är verkligen är motsatsen till morgonpigg. Sedan så jobbar jag från 7 till 3 och har två raster på sammanlagt 45 minuter. Resten av tiden måste jag stå upp. Allt går verkligen jätte fort och det är ganska svårt att hänga med. Sen när man ska cykla hem och tillbaka också. Alla som känner mig vet att jag har världens sämsta kondition. Så mina ben är näst intill förlamade nu för kan knappt stå för tillfället.

Efter jobbet så skulle jag hämta lite kläder som jag och mamma hade hängt undan på lindex. Riktigt nöjd faktiskt! Ibland får man vara glad att man har en mamma :D Eftersom jag inte har ett öre men hon köpte kläderna till mig ändå. Kanske var för jag var i extremt behov dock.

Ska ta kort på dem senare så ni kan få se!

Men nu ska jag gå hem till Sarah och vara med henne ett tag. Skriver senare om jag kommer ihåg det :)

(inlägget skrivet 17/06-10)

Idag skulle vara en bra dag. Hade bestämt mig för det redan igår. Men imorse klockan 7 väcktes jag av att min mamma ringde mig. Hon berättade att ännu en gång så var Baloo riktigt sjuk. Hans sjukdom har verkligen gått i perioder och fast han har aldrig blivit helt återställd. Denna gången hade han inte ens kraft att resa sig längre. Det kändes som han gett upp helt och hållet.

Jag skyndade mig hem det snabbaste jag kunde och redan då insåg vi att han inte skulle klara sig länge. När jag kom hem låg han helt slut på golvet och kunde inte röra sig. Vi bestämde oss för avlivning men fick ingen tid förän ganska sent.

Det var hemskt. Alla som har haft ett djur vet hur himla hemskt det är att förlora dem. Skulle gjort allt för att rädda honom men pengarna räckte inte till. Kommer inte gå en dag som jag inte tänker på honom. Just nu så är tårarna slut för tillfället men tror inte det kommer ta lång tid innan det kommer tillbaka.

Du var den bästa hunden någonsin och kommer älska dig föralltid!

Just nu känns det som att jag har sådär riktigt hemskt humör då det känns som hela världens är imot mig. Det har varit en skit fin dag men har bara velat ligga inne och sura. Inte för att det är så enkelt dock när de nya grannarna har fått för sig att riva ut hela huset och banka på hela dagen. Då orkar man helt enklet inte ligga på sitt rum när det känns som någon står med en kastrull bredvid örat som de slår på om och om igen.

Jag tror dock att jag redan nu har bestämt mig för att hata dem. De bor ju där min allra bästa vän ska bo. Men nu är hon helt plötsligt inte där längre. Inga skrik från mathilda på kvällarna. Allt som finns kvar av dem är ett stort svart hål. Det är nästan som när någon har gått bort. Det känns overkligt och man vill att allt ska vara en dröm. Exakt så känns det för mig nu. När jag ser människorna som bär runt på delar av min älskade grannars gamla kök så tänker jag: vilka är dem och vad gör de hemma hos Carro. Dumma dumma nya grannar som tar hennes plats.

Sen att jag är helt själv igen gör inte humöret bättre. Jag tror jag har någon slags fobi mot att vara ensam. Jag hatar det och försöker undvika det till alla pris. Men kanske åker hem till min kära pojkvän i hopp om att han kan muntra upp mig.

Nu orkar jag inte skriva mer så ni får klara er för denna gången.

Idag så ska Carro på sin bal. Det fick mig att sakna min egen ännu mer. Inte studentbalen utan den jag hade i nian. Då jag var 15 år och dansade runt som att det var allt livet kretsade kring. När man slapp allt ansvar och bara kunde få vara ett barn. Men nu är det Carros tur att få känna den känslan! Hoppas verkligen hon får en underbar kväll och att jag kanske får några fina bilder på henne innan hon går.

Jag skäms nästan över mig själv. Har inte skrivit ett inlägg på två veckor och jag som lovade mig själv att se till att skriva ordentligt. Först så hade jag ingen tid över alls. Men nu det senaste dagarna tror jag mer att jag har haft för mycket tid. Saknar verkligen att skriva med. har ju alltid varit en människa som älskar att skriva. Dock så är det ju mest historier jag brinner för. Det fanns dagar då jag bara skrev utan stopp. Utan att jag ens la märke till det fyllde jag block efter block med berättelser och tankar. Nu skriver jag aldrig längre och det känns tomt. Men det blir aldrig av längre eftersom det finns så mycket mer att tänka på.

Sitter hemma helt själv. Inte ens hundarna gör mig sällskap denna gången. Att vara ensam är något av det värsta jag vet. Specillt på kvällen! Det blåser så det låter som att taket snart ska lossna och mörkret ligger tätt utanför. Det känns som någon tittar på mig. Står där på andra sidan rutan och bevakar varenda rörelse jag gör. Jag har alltid haft en stor familj så har därför alltid haft någon hemma. Sluppit vara helt själv. Därför har ensamheten blivit ännu svårare för mig, eftersom jag inte är van vid den.

Jag borde egentligen sova nu men ögonen vill inte stängas. Det är som min kropp tvingar mig att hålla mig vaken. Varje gång jag försöker blunda så tar det några sekunder innan jag omedvetet öppnar dem igen. Det är nästan så jag snart trycker huvudet mot kudden så att jag inte kan se även om jag nu öppnar ögonen. Min kropp är pigg men min själ är trött.

Efter två veckor utan ett ljud så kommer jag tillbaka och skriver ett helt förvirrat inlägg. Det är då jag undrar hur många som egentligen orkar läsa min blogg.